Orka vara ensam
Efter helgens aktiviteter funderar jag en del över relationer och ensamhet. Har så svårt att förstå när människor går från den ena relationen till den andra. Ena sekunden finns kärleken för "den enda", stark och övertygande. Sedan kommer någon som räcker fram en hand och blir plötsligt "den enda" en annan. Det gamla glömdes i en blinkning,"den enda" är så lätt utbytbar.
Personen verkar inte ha något värde, det som betyder något verkar vara känslan, relationen i sig. Rädslan för att vara ensam tar över, blir för stark och verkar driva människor att göra val de kanske aldrig annars skulle ha gjort. Utan tankar på omvärlden, att det kan såra klampas det raskt vidare till nästa. Sedan står där en stackare kvar så lätt utbytbar och jag förstår inte vad som menas med kärlek då.Jag tror att det finns ett värde i att våga och orka vara ensam. Tror att det bygger styrka h ger eftertanke. Ger en ryggrad!
Trollsländan
Älskade, saknade liv.
Ett liv där jag är stark och känner kontroll. Kontroll över hela mina värld med allt vad det innebär.
Älskar mitt jobb. Där lever jag ut, har kontroll och skapar framtid, utvecklar, får världen att fungera.
Sedan kommer jag hem.
"HEM"?
Har ju inget riktigt hem längre, men väl i det hus som anses vara där jag hör hemma försvinner all min kraft. Ensam med alla mina misslyckanden framför mina ögon försöker jag överleva tills det är dags att kliva upp igen. Så, när dagen gryr och jag är på väg i min bil förvandlas jag till kraft och styrka och så överlever jag min dag likt en trollslända.
Kärlek och lycka
Som vanligt så har jag funderat, stött och blött en del. Just nu har jag hakat upp mig på kärlek, tanken om kärlek, känslan av kärlek eller ren och skär skriande outkallerlig kärlek. Den sistnämnda och enda som man troligtvis aldrig hittar igen när man väl fått uppleva den. Eller? Kan vi hitta någon att älska utan frågetecken, självklart och förutsättningslöst mer än en gång i våra liv och är det ett måste att göra detta? Hur är det med dom som inte upplevt denna kärlek jämfört med dom som förlorat den. Vem är den mest lyckligt lottande i livets jakt på känslomässigt lycka? Är denna kärlek ett I-landsproblem? Kan det vara så att det är kulturen, gruppen, individen som bestämmer vad "äkta" kärlek är?
Jag har i alla fall haft turen att få uppleva alla kärlekens ansikten och tyvärr också förlorat flera av dom som betydde mest för mig. Jag har hanterat mycket förtvivlan, smärta och därefter självransakan. Min stora lycka är att jag kommit stärkt ur detta varje gång. Det jag har lärt mig är att det faktiskt finns och går att finna annan kärlek. Just i dag så hoppas jag att det finns lika många sätt att verkligen älska som det finns längtan på vår jord.
Drakrike har drabbats svåra nyheter........
Som kräver mitt fulla engagemang.............
nu kommer förmågan att gråta vara till nytta...........
Mina tårar, alla tårar och världens tårar.............
Har funderat mycket på det här med att gråta. Får man gråta och när är det ok i sådant fall? Om man nu inte får gråta vem eller vad bestämmer att det inte är ok?
Vet i alla fall att min helg har varit full av alla slags tårar. Från vänners, till idrottens och mina egna. Just mina egna tårar har alltid varit mitt största hinder. Man ska vara stark och styrka är lika med...0 tårar..som jag fick lära mig när jag var liten.."en indian gråter inte"
Eller hur! Hur som haver...jag är redigt trött på det och härmed vill ja uppmuntra alla som behöver; Släpp ut gråten!!! Att gråta är ett tecken på sundhet, ärlighet samt ett sätt att gå vidare. Själv har jag under gågna helg gråtit på jobbet " i smyg" för att en kär kollega slutat, sett en vän gråta, gråtit själv till filmen "Dalmasar" och sedan gråtit över min egen ynkedom att jag gråtit. Från denna dag...tänker jag tillåta mig själv att gråta för allt som låter mina ögon flodas. Får bara hoppas att jag inte blir en grinolle, utan sans eller reson.......tror ju inte det....så nu till nästa gång....
