Kärlek och lycka
Som vanligt så har jag funderat, stött och blött en del. Just nu har jag hakat upp mig på kärlek, tanken om kärlek, känslan av kärlek eller ren och skär skriande outkallerlig kärlek. Den sistnämnda och enda som man troligtvis aldrig hittar igen när man väl fått uppleva den. Eller? Kan vi hitta någon att älska utan frågetecken, självklart och förutsättningslöst mer än en gång i våra liv och är det ett måste att göra detta? Hur är det med dom som inte upplevt denna kärlek jämfört med dom som förlorat den. Vem är den mest lyckligt lottande i livets jakt på känslomässigt lycka? Är denna kärlek ett I-landsproblem? Kan det vara så att det är kulturen, gruppen, individen som bestämmer vad "äkta" kärlek är?
Jag har i alla fall haft turen att få uppleva alla kärlekens ansikten och tyvärr också förlorat flera av dom som betydde mest för mig. Jag har hanterat mycket förtvivlan, smärta och därefter självransakan. Min stora lycka är att jag kommit stärkt ur detta varje gång. Det jag har lärt mig är att det faktiskt finns och går att finna annan kärlek. Just i dag så hoppas jag att det finns lika många sätt att verkligen älska som det finns längtan på vår jord.
