Flying without wings.....

Med stora solglasögon och smygande som en mediarädd kändis strök jag omkring på Bauhaus för att köpa en ny gräsklippare. Inte heller var det bättre när jag skulle handla på vår lilla, lokala ICA-butik där dom flesta vet vem man är. Nu kan man ju börja fundera om jag drabbats av storhets vansinne, hybris eller helt enkelt blivit totalt psykotisk?! Just nu föredrar jag alla dessa alternativ framför det riktiga...har kanske ett visst förbehåll vad gäller den psykotiska delen. Eller kanske inte....Varför detta drama. Den enkla och sorgliga förklaringen är att jag inte kunde hantera att höra hans röst. Trodde jag hade hunnit bli starkare än så! Därför, i min ny vunna,bestämda, jag kan, jag vill stämning svarade jag helt enkelt på det mobilsamtal jag egentligen borde avvisat för att om-leda till sms eller mail. Vad hände?...Började tappert att hålla mig till fakta och lyckades sköta det ganska snyggt tills jag ohämmat började böla, gråta, gråta totalt okontrollerat. Satt i bilen och var tvungen att ställa mig i vägrenen. Som tur var, för mitt ego hann jag avsluta samtalet utan hysteri eller andra utspel.Världen rämnade i tio(tror jag) minuter och en sorg så kompakt och stark fick med sprutande tårar, i en bil på E4 levas ut totalt ohämmat. Tyvärr har ju detta sitt pris när det gäller utseendet. Kunde liknas någon som antingen hade fått värsta allergianfallet eller var dödligt förkyld eller helt enkelt gråtit livet ur mig och det var ju precis vad jag hade gjort. Gråtit för mitt liv och för den ynkedom att inte kunnat stå pall för en röst......Nu har jag både gräsklippare och matvaror hemma. Bölar fortfarande från och till. Inser nu...det kan inte hjälpas.....jag måste få gråta i bland. Men tacka gud för stora solglasögon för annars hade jag varken haft mat eller den väl behövande gräsklipparen.